Idén om att skydda Koitonkorpi föddes redan på 1970-talet

Leena Vilén från Suomusjärvi går längs skogsvägen och stannar ibland till för att förevisa platser där hon arbetat i skogen tillsammans med far och senare med sin egen familj. För Vilén är skogen ett ställe för fritidsaktiviteter, oavsett om det handlar om motion eller skogsvård. När vi kommer till METSO-programmets naturskyddsområde i Koitonkorpi, är skillnaden mellan ekonomiskogen och den skyddade skogen som skuren med kniv. De gamla och tjocka granarna sträcker sig över tio meter mot himlen och artrikedomen ökar. Idén om att skydda Koitonkorpi föddes redan i slutet av 1970-talet när Viléns far, Olavi Koitto, insåg områdets skyddsvärde.

Koitonkorpi skyddsområde inrättades 2012, men Viléns far hade idén i tankarna redan på 1970-talet. "Koitonkorpi fick sitt namn efter mitt flicknamn. Lyckligtvis hann pappa se att skyddet blev av”, gläder sig Vilén. © Anni Himberg

 

”Min numera avlidne far var född på 1930-talet, så han var ganska progressiv med sin skyddsidé. Jag misstänker att han inte berättade om sin skyddsidé för andra än den närmaste kretsen. Han gillade den här skogen och särskilt det slingrande ålandskapet", berättar Vilén.

Koitonkorpi är ett knappt sju hektar stort område som genomkorsas av Kylmäoja och Suomusjärvenjoki. Ån fungerar också som gräns för området, men tack vare Vilén växte skyddsområdet.

”Vi tipsade min kusin om detta och hen bestämde sig för att även göra den andra sidan av ån till ett skyddsområde.”

Ån Suomusjärvenjoki slingrar sig vackert genom Koitonkorpi skyddsområde. Ån har sandbotten och dess vatten är klart. "Min far talade om Ihamojoki, men på kartan är det Suomusjärvenjoki, som mynnar ut i Enäjärvi", berättar skogsägaren Leena Vilén. © Anni Himberg

 

Området består av moskog med rikligt med död ved. Där finns dessutom ett klipp- och källområde samt bäckskog. Skogen har också lundartade drag, eftersom det i växtligheten finns till exempel ormbär och harsyra. I området har man observerat spillning av flygekorre och uttrar. Före skyddsbeslutet hittade man också musselskal i området.

Från slutet av 70-talet finns ännu kvar en gammal bro, längs vilken någon enstaka stugägare gick från busshållplatsen till sin stuga vid Enäjärvis strand. ”När jag var ung brukade vi kräfta, men för ett tjugotal år sedan kom kräftpesten”, säger Vilén. © Anni Himberg

 

"Det stod klart för mig att detta skulle skyddas permanent. Jag förstår inte varför staten lägger pengar på tidsbegränsade program på tio år. Hur gynnar det naturen om skogen avverkas efter tio år? Tio år är en kort tid i skogen”, kritiserar Vilén.

Området är förknippat med många minnen. Under höarbetena i barndomen drack man vatten från källan som fanns i området, när hon var yngre fungerade skogen som landskap för hennes löphobby och nu plockar hon bär och svamp i området. I och med skyddet har skogen blivit en allt kärare plats.
"Jag rekommenderar detta till andra. Den skyddade naturskogen är en kolsänka och ett kolförråd. Även den biologiska mångfalden är brokigare i en skyddad skog. Det var en enkel process. Man kom för att titta på området, sedan godkändes det som objekt och efter ett drygt år var saken klar.”

Bildtexter: Anni Himberg, Valonia